Jag ser evigheten. Jag ser urtiden. Hon stirra tillbaka med sitt nakna, råa ansikte. Jag ser vad som stått långt innan jag föddes och vad som kommer fortsätta stå långt efter det att jag inte längre vandrar. Utan nåd, ty nåd har aldrig legat för henne. Jättar, vättar, skrymt och troll och alla enligt sägner bebott henne. Alena står hon kvar, nött och gammal men ännu mer mer motståndskraft och styrka är vad jag någonsin kommer besitta.
Sedan urminnes tider har hon stått. Eoner till lär hon stå. Långt efter att människan blivit sägen, likt jättar, vättar, skrymt och troll…
Owned by AtritisPhotos
Jag ser evigheten. Jag ser urtiden. Hon stirra tillbaka med sitt nakna, råa ansikte. Jag ser vad som stått långt innan jag föddes och vad som kommer fortsätta stå långt efter det att jag inte längre vandrar. Utan nåd, ty nåd har aldrig legat för henne. Jättar, vättar, skrymt och troll och alla enligt sägner bebott henne. Alena står hon kvar, nött och gammal men ännu mer mer motståndskraft och styrka är vad jag någonsin kommer besitta.
Sedan urminnes tider har hon stått. Eoner till lär hon stå. Långt efter att människan blivit sägen, likt jättar, vättar, skrymt och troll…
Det kan, minst sagt, vara svårt att tro på den man själv producerar. Det gäller inte bara inom foto utan inom vilket område som helst. Du ser alla dessa otroligt talangfulla människor som strävar och som tycks bara få fram konstverk efter konstverk, som alltid lagar fantastisk mat eller tar de där riktigt läckra fotografierna. Plötsligt, utan att riktigt veta hur, så står man där och jämför sina egna prestationer och alster med andras.
Att jämföra kan vara en sak men att värdera dem utifrån vad som alltid måste vara högst subjektiva åsikter och uppfattningar är orättvist och dessutom, inte speciellt inspirerande.
Om du lägger ned tid på att öva dig i att göra det DU älskar så kan jag nästan garantera att det kommer märkas i resultatet. Din glädje och passion kommer synas. Våga tro på din egen stil!
Jag hade turen att få känna en man vid namn Lo. Han var en underbar fotograf. Jag älskar hans foton. De var lika finurliga, öppna, nakna, ärliga och nyfikna som han själv. Han visste nog aldrig om det, men det är han som fick mig att våga tro på att mitt sätt att se världen och fånga vad jag ser. Att delar är lika mycket en del av helheten som helheten är en del av den lilla delen. Det måste inte vara en vy med horisont. Det kan vara en spricka i en vägg eller ett särskilt område på en trädstam där barken har ett häftigt mönster du fastnade för.
Lo finns inte längre, mer än i mångas hjärtan och minnen. Där finns den värme han alltid utstrålade och där finns kärleken till livet, till konsten och tron på sig själv och andra.
Den här är till dig Lo
In Memoriam
Det kan, minst sagt, vara svårt att tro på den man själv producerar. Det gäller inte bara inom foto utan inom vilket område som helst. Du ser alla dessa otroligt talangfulla människor som strävar och som tycks bara få fram konstverk efter konstverk, som alltid lagar fantastisk mat eller tar de där riktigt läckra fotografierna. Plötsligt, utan att riktigt veta hur, så står man där och jämför sina egna prestationer och alster med andras.
Att jämföra kan vara en sak men att värdera dem utifrån vad som alltid måste vara högst subjektiva åsikter och uppfattningar är orättvist och dessutom, inte speciellt inspirerande.
Om du lägger ned tid på att öva dig i att göra det DU älskar så kan jag nästan garantera att det kommer märkas i resultatet. Din glädje och passion kommer synas. Våga tro på din egen stil!
Jag hade turen att få känna en man vid namn Lo. Han var en underbar fotograf. Jag älskar hans foton. De var lika finurliga, öppna, nakna, ärliga och nyfikna som han själv. Han visste nog aldrig om det, men det är han som fick mig att våga tro på att mitt sätt att se världen och fånga vad jag ser. Att delar är lika mycket en del av helheten som helheten är en del av den lilla delen. Det måste inte vara en vy med horisont. Det kan vara en spricka i en vägg eller ett särskilt område på en trädstam där barken har ett häftigt mönster du fastnade för.
Lo finns inte längre, mer än i mångas hjärtan och minnen. Där finns den värme han alltid utstrålade och där finns kärleken till livet, till konsten och tron på sig själv och andra.
Vid roten av Hunneberg i Västra Götaland, hittar du en gammal äng fylld med ekar. Uråldriga ekar. De är mäktiga, starka och stolta och de skulle kunna viska och berätta för dig om allt slit och alla svårigheter de sett människor kämpa sig igenom under loppet av de århundraden, årtusenden de stått där. Krig, svält och armod. Intensivt arbete med masugnar och fält som skall plogas. Rebelliskt motstånd och gömda pörten.
De skulle viskande kunna berätta för dig om lycksaliga sommarkvällar när det gröna gräset är fyllt av vita och röda klöverblommor som mjukt och lekfullt susar i vinden och håller de åldriga träden ungdomliga och vitala med sina barnsliga lekar.
Vintertäcket vilar nu över ängen. Grenarna vakar över sovande klöver.
Vid roten av Hunneberg i Västra Götaland, hittar du en gammal äng fylld med ekar. Uråldriga ekar. De är mäktiga, starka och stolta och de skulle kunna viska och berätta för dig om allt slit och alla svårigheter de sett människor kämpa sig igenom under loppet av de århundraden, årtusenden de stått där. Krig, svält och armod. Intensivt arbete med masugnar och fält som skall plogas. Rebelliskt motstånd och gömda pörten.
De skulle viskande kunna berätta för dig om lycksaliga sommarkvällar när det gröna gräset är fyllt av vita och röda klöverblommor som mjukt och lekfullt susar i vinden och håller de åldriga träden ungdomliga och vitala med sina barnsliga lekar.
Vintertäcket vilar nu över ängen. Grenarna vakar över sovande klöver.
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Skiffergrottor, Hunne och Halleberg
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Sverige är fyllt av gamla folksagor och sägner. För min del, är det som lättast att se både inspirationen och orsaker till tron på folkväsen, naturväsen, skogsväsen, vättar, huldror, díser, troll och alver på hösten. I Dalsland finns det två grottor som sägs vara kopplade till varandra. Dessa grottor var öppningar till Trollets bostad. Ena utgången, den större av dem, ligger på Ramneberget vilket nu mer är ett naturreservat och heter He Grotta. Området heter Heden på de flesta kartor du hittar men skulle du försöka fråga dig fram bland lokalbefolkningen så är det ingen som förstår vart det är du vill om du frågar efter Heden. Héa däremot. Det vet en precis.
Den andra utgången ligger på Borekulle. Platsen var en gång befäst med en väldig stenfästning och säkert litade man i någon mån till att Trollet skulle hjälpa till att försvara berget om så tarvades. Annars var det nog allt bäst att akta sina löss för snuva och hjässan från att bli kristnad för det vet ju var och en vad det skulle innebära.
Aldrig var väl det gamla Trollets ättlingar och skogens huldror och díser så närvarande och levande kring mig som denna förmiddag då regnet först helt genomdränkt skogen runt mig när plötsligt solen bryter igenom och jag kan se Díserna dansa kring mig.
Fotot taget på Borekulle, Dalsland, fångat med min Iphone. Jag har inte använt några filter utan enbart lite, lite justerat ljuset för att diset, som redan var tydligt, skulle lyftas en aning till.
Sverige är fyllt av gamla folksagor och sägner. För min del, är det som lättast att se både inspirationen och orsaker till tron på folkväsen, naturväsen, skogsväsen, vättar, huldror, díser, troll och alver på hösten. I Dalsland finns det två grottor som sägs vara kopplade till varandra. Dessa grottor var öppningar till Trollets bostad. Ena utgången, den större av dem, ligger på Ramneberget vilket nu mer är ett naturreservat och heter He Grotta. Området heter Heden på de flesta kartor du hittar men skulle du försöka fråga dig fram bland lokalbefolkningen så är det ingen som förstår vart det är du vill om du frågar efter Heden. Héa däremot. Det vet en precis.
Den andra utgången ligger på Borekulle. Platsen var en gång befäst med en väldig stenfästning och säkert litade man i någon mån till att Trollet skulle hjälpa till att försvara berget om så tarvades. Annars var det nog allt bäst att akta sina löss för snuva och hjässan från att bli kristnad för det vet ju var och en vad det skulle innebära.
Aldrig var väl det gamla Trollets ättlingar och skogens huldror och díser så närvarande och levande kring mig som denna förmiddag då regnet först helt genomdränkt skogen runt mig när plötsligt solen bryter igenom och jag kan se Díserna dansa kring mig.
Fotot taget på Borekulle, Dalsland, fångat med min Iphone. Jag har inte använt några filter utan enbart lite, lite justerat ljuset för att diset, som redan var tydligt, skulle lyftas en aning till.
Färger, kontraster och textur blandat med känslor, fascination och förundran ur olika perspektiv, ja, det är precis så lustfyllt och mixat jag ser på världen. Likt ett nyfiket barn med stora ögon låter jag mig förföras av vad världen har att erbjuda. De fantastiska detaljerna och de stora vyerna. Jag vill bjuda er att ta del av min vardag, minnen och resor genom bild och text, kanske en dikt som förmedlar känslan som infann sig, kanske ett litet "reportage" som berättar mer om vad ni vilar ögonen på. Nyfiken? Följ med!
