Av Dietmar Heinrich
Nya Olympus E-620 hamnar precis under semiproffsmodellen E-30 i företagets produktutbud, och den ska kombinera sofistikeringen i en proffskamera med enkelheten som krävande hobbyfotografer önskar. Kameran lanserar med ett antal intressanta försäljningsargument. Ett är den vridbara skärmen, vilken tillsammans med Live View-läget och kontrastavkännande AF erbjuder full skärmvisning under fokusering och möjligheten att plåta i udda vinklar.
Ett annat argument är urvalet av s k konstnärliga filter som Olympus hävdar ska förvandla E-620 till en ”portabel kreativ studio”. Dessa filter kan man också hitta i E-30 och E-450.
Andra nyckelfunktioner omfattar en 12-megapixels MOS-sensor (2 MP mer än föregångaren), inbyggd dammborttagning och antiskakfunktion i form av en rörlig sensor. Lägger man på ett seriebildsläge på 4 bilder/sekund gör det E-620 till en välutrustad kamera för dess prislapp.
Kameran är även snabb i starten och den är redo att ta den första bilden redan innan du hunnit flytta fingret från strömknappen till avtryckaren. Även autofokusen gör ett bra jobb i alla förekommande ljusförhållanden. I sämre ljus används blixten som autofokuslampa, vilket är enormt effektivt. Den stroboskopliknande effekt som uppstår i det läget kan dock vara lite irriterande under längre fotosessioner.
Kamerakroppen har det något förminskade format som vi är vana vid från tidigare kameror i Olympus systemkamerafamilj. Trots det erbjuder den ett riktigt bra grepp, vilket bland annat beror på smart placerade gummerade ytor både fram och bak.
Konst eller konstigt?
Eftersom Olympus trycker rätt mycket på de konstnärliga filtrena (Art Filters) tar vi en närmare titt på dem. Effekten Grovkornig film är läcker och återskapar sotiga och utbrända känslan hos högkontrastmonofoto; Hålkamera-effekten är också bra, vilken skapar en trevlig och kraftig vinjetteringseffekt runt bildens kanter.
Mjukt fokus-effekten är inte heller så illa, men Färgstark-läget ger lite för övermättat resultat för frekvent användning. Effekterna Blek & Ljus färg och Mjuk ton är bara trista.
Den ledade LCD-skärmen är användbar i Live View-läget, och det är bra att man har kontinuerlig visning, något som man kan tacka den väl fungerande kontrastavkännande autofokusen för. Den är emellertid lite långsam, och när en Live View-exponering gjorts skickas spegeln upp och sedan ner igen. Varför, kan man undra?
Det är svårt att bedöma effektiviteten i Olympus dammborttagningssystem, Supersonic Wave Filter, eftersom sådant först blir tydligt efter längre tids användning. Den inbyggda bildstabiliseringsfunktionen fungerar helt okej – under våra tester fick vi cirka två stegs fördel.
Olympus egna uppgifter på upp till fyra steg är nog lite överoptimistiskt. Lägesväljaren på kamerans ovansida erbjuder ett helautomatiskt läge, de vanliga PASM-lägena, ett stort antal motivprogram, samt de konstnärliga filtren som jag nämnde i ett tidigare stycke. Någon filmfunktion finns däremot inte, vilket känns lite konstigt i dessa dagar då snart sagt alla systemkameror är utrustade med en dylik funktion.
Trots att kameran enbart är utrustad med en inställningsratt så går inställningen i det manuella läget ovanligt smidigt. Det beror på att Olympus har placerat exponeringskompensationsknappen precis där en andra inställningsratt borde ha suttit. Det smarta i det här sammanhanget är att du inte behöver hålla knappen nere när du ställer in slutartiden. Istället byter du mellan inställning av bländare och slutartid genom att trycka på knappen. Därefter ställer du in respektive värde med ratten. I alla andra lägen ger dig knappen tillgång till inställning av exponeringskompensation. Runt om kamerakroppen finns ytterligare ett antal lättillgängliga knappar för inställning av snart sagt alla de viktigaste inställningarna. Bland dessa kan nämnas matningsmetod, blixtläge, fokuspunk, vitbalans, ISO-värde, autofokusmetod och ljusmätningsmetod. Dessutom erbjuds en anpassningsbar knapp och en exponeringslåsknapp.
Baksidan hyser även en knapp för aktivering av Live View, och i det läget fungerar även ansiktsigenkänningen. Dessutom erbjuds ett realtidshistogram. En liten detalj som är värd att nämna är att alla knappar på kamerans baksida är upplysta, vilket gör att du snabbt hittar dem även om du skulle befinna dig på fotouppdrag i svag belysning.
Menysystemet erbjuder en hel del inställningsmöjligheter, bland annat en hel flik med massor av underflikar för detaljanpassning av kamerans olika funktioner. Det är ytterligare en detalj som visar att den här kameran vänder sig till krävande hobbyfotografer.
Den medföljande CD-skivan innehåller programmet Olympus Master 2 som bland annat kan användas för hantering och bearbetning av råfiler. Gränssnittet är onekligen mycket pedagogiskt, men funktionerna tyvärr ganska grundläggande. Har du mer professionella behov av råfilshantering så erbjuder Olympus programmet Olympus Studio 2 som har en i det närmaste komplett uppsättning redigeringsmöjligheter. Jag tycker dock inte att programmet ger riktigt samma möjlighet till detaljstyrning som exempelvis Adobe Camera RAW.
För de flesta är nog bildkvaliteten det största frågetecknet kring den här kameran, och närmare bestämt om Olympus mindre Four Thirds-sensor kan matcha APS-C-sensorerna i konkurrenternas modeller. Svaret är: ja, det kan den. Vid lägre ISO är det rent och fint och även vid höga ISO måste man vara ganska petig för att tycka att kamera har några stora brister. Visst, man vill inte använda ISO 3200 om man inte är tvungen, men vid ISO 1600 är det faktiskt inte alls så dåligt. Tänk på att APS-C-kameror också får kämpa med kvaliteten i de här lägena.
Det är viktigt att inte snöa in på enskilda, tekniska jämförelser så att resten av kamerans egenskaper glöms bort. Det är lätt gjort när man testar kameror. Höga ISO är viktigt, men det är även återgivning av färger och toner, optikens kvalitet, byggkvaliteten och ergonomin. Det är här som E-620 har sin styrka.
Olympus systemkameror skapar ljusa, ”rena” bilder med mättade men naturliga färger. Och även om 14-42mm-objektivet som medföljer kameran kanske är Olympus billigaste kitzoom är den skarp även i kanterna och ger mindre kromatisk aberration och lägre distorsion än genomsnittet.
Glöm hypen kring de konstnärliga filtrena och glöm snacket om sensorn. Bedöm istället kameran för de bilder som den producerar och hur den är att använda. Det är E-620 värd.
Konkurrenterna
Nikon D90
D90 är rätt dyr, men det utmärkta kitobjektivet 18-105mm VR gör den ändå prisvärd.
Pentax K20D
Den är inte perfekt i alla avseenden, men det dynamiska omfånget och de rika nyanserna är oöverträffat.
