När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.
Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den! Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?
Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.
Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar! Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!
I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.
Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;) Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.
Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.
Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!
Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….
……och önskar er en riktigt …… :
När det lackar mot jul, dagarna räknas ned och det är + 10 grader C och det regnar…då förstår varenda kotte att det känns lite off. Det känns konstigt. Det ska ju vara -10 grader C och snöa. Lite i alla fall. Inte mycket. Bara så där lagom.
Adventsljusstaken står och myser i fönstret, lampan i mässing, formad som en julgran hänger i sovrummet. Varje jul, så länge jag kan minnas så har jag hängt upp den i sovrummet. Jag har haft den sedan jag var liten. Den ser inte så mycket ut för världen kan jag tänka men jag älskar den! Har du en en sådan där sak som du bara måste ha framme för att det ska vara jul?
Vi gör ändå så gott vi kan. Vi gör ”gottor” eller…. ”götter” som en la säger på dalschländska. Alltså godis.
Syskonen samlades för att göra bland annat polkagrisar! Det är lite pyssel. Hett som tusan är det och fort som fasen måste det gå!
I brist på snö att leka i så ser jag istället på några foton från förra vintern och önskar mig lagom med snö för att kunna gå ut på fotojakt med finkameran.
Det här är för övrigt ett av de allra första fotona jag tog med min Canon ;) Jag stannade till på en busshållplats strax söder om Åmål precis när solen var på väg ned. Det var sagolikt vackert.
Ett av mina favoritfoton som snart pryder en liten bit av min vägg här hemma lyckades jag fånga med blott min Iphone.
Bara fantasin sätter gränser, kom ihåg det!
Nu sitter jag i min soffa, grubblar över mitt examensarbete, myser med tända ljus….
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Skiffergrottor, Hunne och Halleberg
Som att kliva ned i Underjorden där solen sällan når och där annat istället glimmar, om du vet hur du ska titta.
Ett hål i bergväggen. In i historien. Förbi gamla masugnar och nedrasade gamla smedjor där bara stengrunden finns kvar.
Här mötte jag dem. Isvättarna. De kikade nyfiken på mig, trygga i antalet och i sin lokalkännedom.
Jag vet inte om jag eller vättarna var nyfiknast.
Skiffret har med tiden fått fler än bara den svarta färgen. Vatten och med det, olika typer av mineraler har sipprat genom jord och berg, genom dess kapillärer och hamnat här. Det är vackert.
Man tror att sten är kompakt och omöjligt att tränga igenom. Att det måste nötas ned. Men tänk vad Tiden kan åstadkomma.
Det har varit knäpptyst på min blogg en stund. Det har varit så mycket att göra att, förutom den där kvarten när jag ligger i sängen, äntligen, och jag lägger upp ett nytt foto på Instagram så har jag inte haft en chans.
Vi har flyttat och jag har engagerat min i mitt examensarbete och det tredje och det fjärde. Nu har vi, efter fyra dagars intensivt slit, installerat oss hyfsat i vårt nya hem och jag har en liten lunchrast i mina studier och tänkte visa er min stressboll.
Hon heter Lugi och är bästa katten i världen!
Alla kattägare tycker såklart att just deras katt är bäst. Jag vet. Jag är också medveten om att Internet flödar av kattbilder, precis som Instagram. Men det struntar jag i. Lugi är bedårande. En riktig charmör. Älskar allt och alla, världens snällaste och leker med barn, andra katter, vuxna, hundar, hästar, getter och kaniner. Hon är inte rädd för något, utom möjligen stora högljudda lastbilar som stormar förbi.
Hon är bäst och hon är både min och sambons lilla stressboll.
Det har varit knäpptyst på min blogg en stund. Det har varit så mycket att göra att, förutom den där kvarten när jag ligger i sängen, äntligen, och jag lägger upp ett nytt foto på Instagram så har jag inte haft en chans.
Vi har flyttat och jag har engagerat min i mitt examensarbete och det tredje och det fjärde. Nu har vi, efter fyra dagars intensivt slit, installerat oss hyfsat i vårt nya hem och jag har en liten lunchrast i mina studier och tänkte visa er min stressboll.
Hon heter Lugi och är bästa katten i världen!
Alla kattägare tycker såklart att just deras katt är bäst. Jag vet. Jag är också medveten om att Internet flödar av kattbilder, precis som Instagram. Men det struntar jag i. Lugi är bedårande. En riktig charmör. Älskar allt och alla, världens snällaste och leker med barn, andra katter, vuxna, hundar, hästar, getter och kaniner. Hon är inte rädd för något, utom möjligen stora högljudda lastbilar som stormar förbi.
Hon är bäst och hon är både min och sambons lilla stressboll.
En del foton berättar historier för mig, andra sagor, andra igen, skriver dikter i mig. Ibland är fotot självt som en historia utan att ord behöver ackompanjera det… Som det här.
Med kylan kommer imman på fönstren. Men visst kan det vara vackert när solen samtidigt håller på att vakna?
En del foton berättar historier för mig, andra sagor, andra igen, skriver dikter i mig. Ibland är fotot självt som en historia utan att ord behöver ackompanjera det… Som det här.
Med kylan kommer imman på fönstren. Men visst kan det vara vackert när solen samtidigt håller på att vakna?
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Så, har ni hört om en stad ovan molnen?
Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.
I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.
Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.
En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.
Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!
Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.
Från tågfönstret
För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.
Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.
Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.
Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.
Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.
Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.
Inkan
Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…
REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)
Här syns den ringlande vägen
Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.
Terrasser för odling
Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!
Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!
De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.
Mitt i natten hörde hon av sig. Samtalet som skulle komma att få mitt liv att ta en helt ny och oväntad riktning kom från en av mina bästa vänner. ”Ska vi åka till Turkiet? En sista-minuten till Turkiet? Typ…i övermorgon?”
Efter en vecka i den lilla kuststaden Kuşadası var en ny passion född. Jag var förälskad. Fullkomligt uppslukad av den bubblande, varma, grytan där allt och alla möttes. Jag ville bara ha mer. Lära mig mer, se mer, förstå mer.
Till mina religionsvetenskapliga studier började lägga till socialantropologiska. Till mina socialantropologiska lade jag till Mellanösternstudier och…Turkiska. Turkologi, språk- och litteraturstudier. Sedan var det dags. Jag fick möjligheten att åka på en studieresa. En vecka i Istanbul. Det är från den veckan denna dagens inlägg kommer ifrån.
Det är inte så vanligt att man har djur inomhus men det betyder inte att man inte tar hand om dem! Den här katten bor här. Bland pelarna utanför ingången till en skola.
Jag tog en sådan mängd foton men…jag blev förtrollad av den första moské jag någonsin satt min fot i, Sultan Ahmet Cami, eller Den Blå Moskén som den kallas. Byggnaden är makalöst vacker. Den blå himlen, den höga blå himlen ovanför som sträckte sig över hela staden, så långt jag kunde se. De guldpläterade bokstäverna och utsmyckningarna som glimmade i kvällssolen…
Jag längtar dit för att kunna utforska fler platser.
Det här är en av kupolerna i samma moské
Mitt äventyr den sommaren sträckte sig emellertid inte bara över en vecka i Istanbul. När den första veckan var till ända reste jag på egen hand vidare till en liten stad, nära gränsen till både Bulgarien och Grekland, Edirne. Här spenderade jag sedan nästan två månader som student på Trakya Universitet och läste mer turkiska.
Ja, jag längtar tillbaka. Fast lite till får jag vänta. Just nu är det examensarbete som ligger på mitt bord. Men snart.
Jag tänkte ”varför inte?”.
Mitt i natten hörde hon av sig. Samtalet som skulle komma att få mitt liv att ta en helt ny och oväntad riktning kom från en av mina bästa vänner. ”Ska vi åka till Turkiet? En sista-minuten till Turkiet? Typ…i övermorgon?”
Efter en vecka i den lilla kuststaden Kuşadası var en ny passion född. Jag var förälskad. Fullkomligt uppslukad av den bubblande, varma, grytan där allt och alla möttes. Jag ville bara ha mer. Lära mig mer, se mer, förstå mer.
Till mina religionsvetenskapliga studier började lägga till socialantropologiska. Till mina socialantropologiska lade jag till Mellanösternstudier och…Turkiska. Turkologi, språk- och litteraturstudier. Sedan var det dags. Jag fick möjligheten att åka på en studieresa. En vecka i Istanbul. Det är från den veckan denna dagens inlägg kommer ifrån.
Det är inte så vanligt att man har djur inomhus men det betyder inte att man inte tar hand om dem! Den här katten bor här. Bland pelarna utanför ingången till en skola.
Jag tog en sådan mängd foton men…jag blev förtrollad av den första moské jag någonsin satt min fot i, Sultan Ahmet Cami, eller Den Blå Moskén som den kallas. Byggnaden är makalöst vacker. Den blå himlen, den höga blå himlen ovanför som sträckte sig över hela staden, så långt jag kunde se. De guldpläterade bokstäverna och utsmyckningarna som glimmade i kvällssolen…
Jag längtar dit för att kunna utforska fler platser.
Det här är en av kupolerna i samma moské
Mitt äventyr den sommaren sträckte sig emellertid inte bara över en vecka i Istanbul. När den första veckan var till ända reste jag på egen hand vidare till en liten stad, nära gränsen till både Bulgarien och Grekland, Edirne. Här spenderade jag sedan nästan två månader som student på Trakya Universitet och läste mer turkiska.
Ja, jag längtar tillbaka. Fast lite till får jag vänta. Just nu är det examensarbete som ligger på mitt bord. Men snart.
När skolan håller hårt i mig och det är papers och seminarier och PM och….tusen saker som ska göras och fixas och förstås och kluras ut och skrivas och…ja. Ni fattar… Då är det underbart när det kommer en solig dag och jag struntar i allt jag borde göra och sticker ut och gör det jag BEHÖVER göra istället! Så jag tog med mig min Canon på en tur. Dessa foton är från förra söndagen men jag har inte haft tid att dela med mig av dem förrän nu.
Jag älskar att umgås med djur och att vistas i natur. Den här dagen så passade jag på att umgås med några vackra hästar jag känner. Syrrans hästar. Vi hade riktigt mysigt!
Låt mig presentera Afrodite, a k a Prinsessan, Siggi den Busige (kallas Siggi bus) och Blomman (p g a sina tulpanöron), den Nyfikne knähunden.
Afrodite är i hästår en gammal dam. 30 år fyllda men pigg som om hon var 20. Hon är halvarab, klok, vacker och som sin matte (som ägt henne i alla 30 år) ganska envis.
Siggi, Islandshäst
Och Blomman, en Holländsk körhäst
Att fotografera hästar lite så där som klassiska porträtt, gärna med ryttare och full utrustning….jo, visst. Jag tycker dock såklart att det är mycket roligare ätt umgås med hästarna ute i hagen, utrustad med tålamod (och varma kläder ;-P ) och bara ha trevligt! Umgås med med och vänta på rätta ögonblicken för att få naturliga foton. Och givet, ibland både helt galet dåliga foton men också hysteriskt roliga. Eller i alla fall i mina ögon, bara vackra.
Visst sa jag att Blomman är nyfiken? Han är otroligt vacker. Och vi är lite kära i varandra vi två men han är svår att få bra kort på. För att han är nyfiken.
”Undrar hur nära linsen jag kan komma innan det blir imma på den?”
Finns det något tvivel kring att Prinsessan njuter av livet?
Så, nu när november har börjat, vill jag avsluta med att påminna om vilken fantastiskt vacker oktober vi har haft och tacka för att ni läser mina inlägg.
Jag önska er en fin All Helgons Afton
När skolan håller hårt i mig och det är papers och seminarier och PM och….tusen saker som ska göras och fixas och förstås och kluras ut och skrivas och…ja. Ni fattar… Då är det underbart när det kommer en solig dag och jag struntar i allt jag borde göra och sticker ut och gör det jag BEHÖVER göra istället! Så jag tog med mig min Canon på en tur. Dessa foton är från förra söndagen men jag har inte haft tid att dela med mig av dem förrän nu.
Jag älskar att umgås med djur och att vistas i natur. Den här dagen så passade jag på att umgås med några vackra hästar jag känner. Syrrans hästar. Vi hade riktigt mysigt!
Låt mig presentera Afrodite, a k a Prinsessan, Siggi den Busige (kallas Siggi bus) och Blomman (p g a sina tulpanöron), den Nyfikne knähunden.
Afrodite är i hästår en gammal dam. 30 år fyllda men pigg som om hon var 20. Hon är halvarab, klok, vacker och som sin matte (som ägt henne i alla 30 år) ganska envis.
Siggi, Islandshäst
Och Blomman, en Holländsk körhäst
Att fotografera hästar lite så där som klassiska porträtt, gärna med ryttare och full utrustning….jo, visst. Jag tycker dock såklart att det är mycket roligare ätt umgås med hästarna ute i hagen, utrustad med tålamod (och varma kläder ;-P ) och bara ha trevligt! Umgås med med och vänta på rätta ögonblicken för att få naturliga foton. Och givet, ibland både helt galet dåliga foton men också hysteriskt roliga. Eller i alla fall i mina ögon, bara vackra.
Visst sa jag att Blomman är nyfiken? Han är otroligt vacker. Och vi är lite kära i varandra vi två men han är svår att få bra kort på. För att han är nyfiken.
”Undrar hur nära linsen jag kan komma innan det blir imma på den?”
Finns det något tvivel kring att Prinsessan njuter av livet?
Så, nu när november har börjat, vill jag avsluta med att påminna om vilken fantastiskt vacker oktober vi har haft och tacka för att ni läser mina inlägg.
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
Köpmannebro är under sommarmånaderna en hårt trafikerad sluss och är den som inleder Dalslands Kanal, det är inte bara den första, utan även den största av kanalens slussar och har samma dimensioner som Göta Kanals.
Dalslands Kanal består av 31 slussar utspridda över 253km. Dessa slussar och grävda kanaler länkar samman mindre sjöar till ett längre system som är omåttligt populärt sommartid. (http://www.dalslandskanal.se/)
Så här på hösten så har lugnet lagt sig istället. Gästhamnarna är tomma och vattnet är spegelblankt och stilla. Kanske till ortsbefolkningens glädje, kanske till deras sorg.
För min del så njöt jag storartat av lugnet, solen och de vackra färgerna som även speglades näst in till perfekt i vattenytan.
Eftersom jag älskar effekter som naturen själv åstadkommer och jag ser det som min utmaning att försöka fånga med hjälp av t ex olika kamerainställningar så har jag här minskat slutartiden på min Canon, fort som bara den fick det gå och plötsligt så ligger det tusen solar utströdda över vattnet och glittrar förförande…
Jag flyttade mig från kanalen och gick ut på en mindre bergsknalle där jag satt högre från vattenytan och såg längre ut mot sjön.
Jag vet inte jag…det där med ”vatten, vatten, bara vanligt vatten” stämmer inte, jag kan inte se något vanligt med detta! Naturen är fantastisk!
Från samma plats fick jag även de båda följande fotona;
Reflektionen är spektakulär!
Jag fångade det här fotot, från samma läge som sagt, och vände det 180 grader;
Min sambo sa genast att ”det ser ut som en oljemålning”. Jag tror att jag får ge honom rätt!
Sedan är jag ett stort fan även av närbilder! Det kanske ni har märkt vid det här laget? Hur kan man motstå ett höstlöv som detta?
På vägen hem så körde jag förbi Svankila Naturreservat, jag gjorde ett snabbt stopp och innan myggorna helt ätit upp mig och drivit mig på flykt så hann jag få den här bilden och trots Köpmannebros skönhet och det underbara vattnet så är det nog så att detta är min personliga favorit!
De allra flesta av oss älskar hösten, om inte för den klara, friska, krispiga luftens skull, så för de sprakande färgerna som gör sitt intåg. Promenader på soliga dagar och åkturer över fjäll, berg och skogiga landskap är svårt att låta bli. Det är som inkodat i mig och säkerligen i många av er! Hur kan vi undgå att förlora oss och tappa uppfattningen om vad klockan skulle kunna tänkas vara när man är fullt upptagen med att låta sinnena känna doften av fuktig jord och blöta löv, synen av guldglittrande aspar som börjar gå över i mörkrött? Den här perioden går fort, snart är november här så passa på att gå ut och njut!
Här är lite fynd jag har gjort under mina exkursioner. =)
Ett asplöv i gräset invid Köttsjön, nedanför Ramnebergets Naturreservat.
En spegelbild i Höljens blanka vatten (Den här bilden är tagen med min iPhone)
Ett sviktande staket runt ett gammalt gärde tillhörande den K-märkta Erik Eriksson gården
Samt ett av mina favoritobjekt. Jag har fotat det här huset förut, förra hösten. Den röda stugan ligger så fenomenalt vackert innesluten bland träden vars färger nu börjar bli höstens tidiga aftonskrud.
Alla bilder utom den från Höljen är tagna med min Canon EOS 1200D
De allra flesta av oss älskar hösten, om inte för den klara, friska, krispiga luftens skull, så för de sprakande färgerna som gör sitt intåg. Promenader på soliga dagar och åkturer över fjäll, berg och skogiga landskap är svårt att låta bli. Det är som inkodat i mig och säkerligen i många av er! Hur kan vi undgå att förlora oss och tappa uppfattningen om vad klockan skulle kunna tänkas vara när man är fullt upptagen med att låta sinnena känna doften av fuktig jord och blöta löv, synen av guldglittrande aspar som börjar gå över i mörkrött? Den här perioden går fort, snart är november här så passa på att gå ut och njut!
Här är lite fynd jag har gjort under mina exkursioner. =)
Ett asplöv i gräset invid Köttsjön, nedanför Ramnebergets Naturreservat.
En spegelbild i Höljens blanka vatten (Den här bilden är tagen med min iPhone)
Ett sviktande staket runt ett gammalt gärde tillhörande den K-märkta Erik Eriksson gården
Samt ett av mina favoritobjekt. Jag har fotat det här huset förut, förra hösten. Den röda stugan ligger så fenomenalt vackert innesluten bland träden vars färger nu börjar bli höstens tidiga aftonskrud.
Alla bilder utom den från Höljen är tagna med min Canon EOS 1200D
Färger, kontraster och textur blandat med känslor, fascination och förundran ur olika perspektiv, ja, det är precis så lustfyllt och mixat jag ser på världen. Likt ett nyfiket barn med stora ögon låter jag mig förföras av vad världen har att erbjuda. De fantastiska detaljerna och de stora vyerna. Jag vill bjuda er att ta del av min vardag, minnen och resor genom bild och text, kanske en dikt som förmedlar känslan som infann sig, kanske ett litet "reportage" som berättar mer om vad ni vilar ögonen på. Nyfiken? Följ med!
