Andra sidan. Andernas sida. Peru. Slutet av den månad som varit späckad med upplevelser började närma sig. Det här är en liten berättelse om två av dessa dagar och mest, om den ena.

I Sverige var det högsommar. 30 juni och 1 juli. Strålande väder. I Peru var det vinter, kallt och regnigt. Speciellt när man tagit sig upp på lite höjd. Värmen som legat över Cusco under dagtid, en dagsresa ifrån var jag befann mig hade verkligen inte följt med hit. Å andra sidan hade värmen i Cusco inte lyckats tränga in genom väggarna på det hostel vi bott på. Det var svinkallt. Jag som med mössa på. Något jag tidigt tagit för vana att göra för att hålla värmen ombord på bussen om nätterna.

Japp. Bussen. En rosa. En JÄTTEROSA buss. Jag jobbade på Rosa Bussarna som extrachaufför samt köks/matansvarig på en rundresa i Peru. Under många år arbetade jag som busschaufför inom lokaltrafik på olika platser runt om i Sverige men nu var jag ute på det äventyr som en gång drivit mig till att vilja ha ett busskörkort.

En månad så fylld av upplevelser, intryck, utmaningar och äventyr att jag har svårt att minnas allt. Det kommer upp då och då. Minnesbilder från en spikrak väg över en platå där vi fick stanna för att vi trodde kylsystemet sprungit läck. Cocabladsté, friterade marsvin, spottade lamadjur, stirrande gubbar, prostituerade, nazcalinjer, avokado så underbar att du bara kan drömma om det, underbara solmogna satsumas, ananas, fält och åter fält av kaktus, kåkstäder, fattiga byar, underbart vin, ibland härlig Pisco (när den inte smakade fotogen) …allt till den ständiga bakgrundsmusiken ”El Condor Pasa” på vilket instrument som helst som fanns tillgängligt. Jag brukade älska den. Brukade.

Jag inser att det låter som en förfärlig vistelse och ja, det var det ibland. Men ack så fantastisk det var! Så spännande!

 

Det var flera barndomsdrömmar, livsdrömmar som uppfylldes. Att jobba för Rosa Bussarna, att se Nazcalinjerna och…MACHU PICCHU.

 

Från tågfönstret

För att ta sig från Cusco till Machu Picchu så måste man börja med att åka genom Urubambadalen. Hela den sträckan betraktas för övrigt som helig. Väl framme i den mycket oansenliga lilla byn Urubamba så kan man antingen åka tåg, eller vandra längs Inkaleden.

Jag hamnade på den här resan lite så där i sista minuten och för att få vandra måste man ansöka ett tag innan, få godkänt och dessutom bara tillåtelse att gå såvida inte dagskvoten råkat fyllas. Det är strikta regler kring hur många människor per dag som för vandra och under vilka omständigheter.

Dock måste jag erkänna att jag inte var så ledsen att jag var tvungen att åka tåget till Aguas Calientes, Machu Pichu Town, den idag levande lilla byn, belägen i dalens botten, nedanför ruinstaden. Om du tittar igen på bilden ovan, så ser du att det inte bara var moln som låg över bergen, utan även snö… Det var vinter i Peru som sagt.

 

Vi, jag och två medresenärer, begav oss iväg den 30 juni och kom fram ganska sent på eftermiddagen vill jag minnas. Vi skulle inte upp till ruinstaden förrän tidigt nästa morgon så jag passade på att kika lite runt i byn. Min vana trogen.

Precis utanför hostelfönstret, rätt genom byn, forsade vatten fram i ett ganska stort vattendrag.

Fortfarande är det så att jag, nästan varje gång jag hör kraftigt forsande vatten, transporteras hit bland mina minnen.

 

 

 

Inkan

Det var svårt att sova på kvällen, jag visste ju vad som väntade tidigt nästa morgon…

REGN såklart. Köande människor till minibussarna som skulle ta oss längs den ringlande vägen upp till bergstoppen. Enda platsen kvar som var ledig, förstod jag strax varför just den fortfarande var tom. Det läckte in regnvatten och innan dagen knappt börjat var jag alltså redan blöt men jag kunde inte annat än att fnissa åt det. Typiskt mig ;)

 

Här syns den ringlande vägen

Machu Picchu ligger på 2430 m ö h med, vad som upplevs som raka sidor, rätt ned till dalens botten.

Terrasser för odling

 

 

 

Förlåt, idag kände jag att jag var tvungen att klämma in en selfie!

Hur hittar man unika vinklar på ett så väldokumenterat ställe? Det är nästan omöjligt en visst gjorde jag några försök! Fast vet du? Bara det att jag har foton från den här platsen i min samling är en lycka för mig!

De flesta kort jag sett Machu Picchu är från dagar när det har varit strålande solsken. Jag tror nästan att jag föredrar vad jag lyckades fånga trots allt. Molnen skänker platsen den mystik som kan fångas med en kamera och inte bara den jag upplevde.

Så, har ni hört om en stad ovan molnen?